Har ganska nyss tagit mig upp ur sängen, så jag tänkte ta och skriva om punkt 7, min bästa vän nu.

När jag började skolan var jag så otroligt blyg, det är nästan svårt att tänka sig att nån kan vara så blyg, jag började gråta när nån pratade med mig för att jag inte vågade svara.. tack och lov är det bättre idag och det är nog mycket på grund av min bästa vän, Mickis. Varenda dag i första klass frågade hon mig på rasten om jag ville leka. Jag sa alltid nej för att jag inte vågade. Hon gav inte upp utan fortsatte ända tills jag en dag sa ja. Sen den dagen tror jag nästan vi lekte varenda dag. Vi har lärt varandra hur mycket som helst, det var till och med jag som fick lära henne klockan, haha. Vi har tusentals minnen tillsammans och ja, ända sen den där dagen i ettan har vi varit bästa vänner. Även fast jag hela tiden skaffar mig nya vänner och hon också, så kommer hon alltid att vara den jag kallar för min bästa vän. Vi har haft riktigt stora bråk också, även då var mickis fortfarande den jag kallade för min bästa vän. Hon betyder så mycket för mig, för jag vet att med henne kan jag prata om allt och vara mig själv, säkert mycket på grund av att vi varit vänner så länge.
En sak som är lite rolig är att vi är otroligt lika också. Inte alls i utseendet såklart, men annars. Vi tar orden ur munnen på varandra heeela tiden, tänker alltid på samma saker, ja vi får till och med mens samtidigt fast båda har p-stav ;) haha...
Även fast det kanske inte är precis som förut, att vi umgås lika ofta menar jag, så betyder Michaela hur mycket som helst för mig.